Kompromisslöst genombrott
review by Pontus Kyander, originally published in Sydsvenskan, November 17, 2006
Måleriets kris är längesedan över. Ändå är det knappast mindre problematiskt nu än nyss, när dess anspråk på "äkthet", "uttryck" och kanske mest av allt föreställningen att det rymde en essens av allt vad "konst" heter fick konstnärer att vända sig till helt andra medier.
Numera målas det, ibland kan man tycka med en ohälsosam glömska av att måleriet långt ifrån är så självklart som det verkar när man ser en solid duk med mycket färg någonstans på en utställning.
Magdalena Svensson hör till de konstnärer som envisats med att måla, också då måleriet dömdes ut som helt dött. Kanske är det också därför som hon hållit alla romantiska måleriska manér på armlängds avstånd. Hon fortsätter i en linje av konstnärer som, i likhet med Robert Ryman och Agnes Martin, valt att gå djupare in i målningen genom att eliminera dess "bildmässighet". Istället blir målandet och betraktandet närmast en mystisk handling, med eller utan religiösa förtecken. Övermålandet, utplånandet är lika centralt som någonsin skapandet av bilden.
Magdalena Svensson har ställt ut ytterst sparsamt, och utan den relativa trygghet som stadiga galleriförbindelser för med sig. Det har alltid förvånat mig, eftersom hon hör till de mest lovande av de som formades på målarskolan Forum just i perioden då den omvandlades till Konsthögskolan i Malmö. Kanske handlar det om bara detta: ett generationsglapp, där allt ljus hamnade på de senare studentkullarna.
De målningar Magdalena Svensson nu visar utgör alla från cirkelformer, eller ska man snarare kalla dem ljustunnlar? Det finns en tunnelliknande rörelse inåt i dessa ofta oerhört lätta målningar. Samtidigt är de mer kompromisslösa än tidigare, utan de dekorativa gester som man förut kunde spåra. Det finns något nästan våldsamt i de färgbrytningar hon åstadkommer i några av målningarna - trots att färgskikten oftast är så lätta att de tycks vibrera på ytan.
Den här utställningen förtjänar att vara ett genombrott för Magdalena Svensson. Här finns ingen tvekan eller försiktighet längre, utan istället en säkerhet i de minsta av gester. Och inga kompromisser med den rådande konjunkturen. Det är nästan så att jag börjar tro att måleriet kan ha en autenticitet ännu, efter att det verkligen dött så många gånger.