Grundläggande penselföring
text by Per Engström, 2006
Kort reflektion om Magdalena Svenssons konst.
A. Givetvis handlar det om att måla en tavla. Och ändå på något vis inte. Men låt oss hålla fast vid det: Att måla en tavla. I väldigt hög grad det: Att måla en tavla.
(mellan a & b) det är här vi kommer in, i galleriet, på museet, i livet, och undrar vartåt vi skall titta, vad vi skall göra, denna ändlösa räcka av dagar, med frukostar, uppvaktningar, klädköp och andra tvång, vad kan vi lita på? är det bättre att inte vara religiös än att vara det? är katt att föredra? vad hjälper mot tanken på rationalismen? är det omänskligt när vi kommer in, i galleriet, i museet, livet?
B. Allt är kaos. Allt är informationsstress, åldrande, trafik och tvekan inför tusentals dagliga val. Är man konstnär så kan man hantera de där sakerna på olika sätt. Det går att vara kommenterande, självbiografisk, dramatiserande, politisk etc, etc. Konstnärskap värda att ta på extra stort allvar brukar vara de som visar självständighet. Det är svårt att visa självständighet. Trender och tekniker kommer och går. Det är mycket lätt att förlora sig i just sina ambitioner att visa självständighet. Magdalena Svensson har aldrig förlorat sig. Snarare tvärtom.
C. När Brian Eno i mitten av 70-talet presenterade sin ambient music (med skivor som t.ex. Music for Airports och The Plateaux of Mirror) så var det bland annat ett försök att komplicera bilden av varuhus- eller hissmusik; muzak. Det skulle vara musik som fungerade "omgivande", i bakgrunden. Musik som när som helst skulle kunna stängas av för t.ex. gateutrop på en flygplats, och sedan fortsätta igen och igen med samma lågt laddade intensitet. Men om man lyssnar noga, verkligen koncentrerar sig på musiken, då uppstår en närmast hypnotisk känsla. Den är som ett rum att kliva in i och bli renad från ovidkommande brus.
ABC + D. Att måla en tavla - när Magdalena Svensson gör det tycks det fullständigt saknas motiv, förlagor, förankring i den yttre världen. Hon målar processen. Det färdiga resultatet är den tid det tagit. Oftast är bildernas titlar ett datum; den dag de var färdiga. Precis som en musikalisk komposition, vilken nästan magiskt bara tycks ha "uppstått", som ett tillstånd, så kräver hennes målningar noggranna avvägningar, de har en begynnelse och ett slut. Det de bär med sig till betraktaren är hela den koncentration som varit förutsättningen, hela den frihet från sidoblickar de demonstrerar och en till synes övernaturlig lätthet. Det är vackert. Och när man en gång sett det så har man fått veta att detta finns. När man behöver bli påmind om vad såväl det konstnärliga skapandet som upplevelsen ytterst (och innerst) handlar om: tid, fokus och frihet.