Överraskande cirklar

review by Thomas Millroth, originally published in Sydsvenskan, March 9, 2012

Magdalena Svensson målar cirklar. Hon har verkligen valt ett motiv belastat med övertro. Tänk visioner, tänk da Vinci, konkretister, zenbuddister och Hilma af Klint. Har alla dessa historiska associationer något med Magdalena Svenssons målningar att göra? De är bländande, lysande, men är de egentligen visionära?

Jag upplever dem som fysiskt påtagliga. Hon brås nog mindre på Hilma af Klint än Albert Contreras, denne amerikan, som bodde i Stockholm några år på 1960-talet. Han målade cirklar av stor lyskraft. De handlade om reduktion, minimalism och koncentration i färg. Han sysslade inte med trosbekännelser. Det går att komma långt med påtagliga fysiska fakta. Rationalisten har cirkeln som sitt märke. Inom konsten väljer han, för det är ofta en "han", geometrin för att höja sig över det kroppsliga, känslomässiga och tillfälliga. Är det en rationell väg, som leder till Magdalena Svenssons cirklar? De enkla titlarna med enbart tillkomstdatum kan få en att tro det. Men att konstatera, när en målning är gjord, behöver inte vara neutralt. Datumet i bildernas namn säger något annat, nämligen att hon än en gång utfört samma handling; men att det alltid blir olika.

Det finns ju många små tillfälligheter som spelar in, då hon målar liggande på en ställning över duken, som placerats på golvet. Hon för handen så noga och koncentrerat det går, men den kan aldrig bli lika stilla som den ideala runda formen. Bristen på perfektion skapar ett flimmer av ljus och färg. Hon upphäver den konstruerade motsättningen mellan faktum och tillfällighet. Och använder dem båda.

I galleriets källare ligger en stor målning. Den bekräftar vad jag länge tänkt, att hennes bilder är sedda ur fågelperspektiv. De är ingen rymd, de motsvarar tyngd, jord, kraft; allt som hänger ihop med hennes egen kroppsliga akt av skapande. I hennes blyertsteckningar på svart papper aktiveras mörkret av pennans intensiva cirkelrörelser. De ger en annan förståelse för målningarna, vars bländande ljuskärnor också förvandlar bildrummet till fallande skalor från intensiv lyster till försvinnande mörker. Magdalena Svensson finner det oförutsägbara i det bundna; det liknar René Chars "stränghet i ett mandelregn". Suveränt!