Konstens våndor och rutiner
review by Cristine Antaya, originally published in Sydsvenskan, February 22, 2020
När WH Auden recenserade Virginia Woolfs dagbok på 1950-talet anmärkte han att läsare nog skulle förvånas över att Woolf brydde sig om recensioner och var avundsjuk på andra författare. Men Auden kände igen osäkerheten och missunnsamheten och skrev att han aldrig hade läst en bok som så träffsäkert gestaltade en författares tillvaro, våndan och de dagliga rutinerna.
Det finns alltså tröst för den modstulna författare som sneglar bittert på kollegers framgångar. Och idag skriver många (kvinnliga ) författare av sig på Tvitter om skrivkramp och mindervärdeskomplex. Konstnärskonfessioner är av naturliga skäl inte lika vanliga. Konsten är spretigare än skrivandet, dess förhållande till språket inte lika direkt. Men det finns naturligtvis undantag.
Den engelska målaren Celia Pauls bok "Self-portrait", som utkom i höstas, är en kort självbiografi rikt illustrerad med porträttmålningar av människorna i hennes liv. Som konststudent i slutet av 1970-talet inledde hon (eller snarare leddes in i) ett förhållande med den 37 år äldre konstnären Lucian Freud och fick en son med honom. Paul skriver: "Genom att nu skriva om mig själv med mina egna ord har jag gjort mitt liv till min egen berättelse. Lucian, särskilt, blir nu en del av min historia, istället för att jag, som så ofta förr, enbart är en del av hans". Men mer än något annat handlar boken om det konstnärliga arbetet och de förhandlingar det kräver.
Dessa disparata böcker och inlägg fångar skapandets dagliga process och kontext. Ibland blir dessa förhandlingar tydliga i själva konsten, även när det inte rör sig om figurativa framställningar av en konkret tillvaro. Förloppen finns där ändå, arbetet som fordras, hur verk genererar verk.
I Magdalena Svenssons storartade måleri som just nu visas på Galleri Ping-Pong har alla verken datum som titlar. Det är frestande att tolka exempelvis ett svagt grönblått fält i mitten av den vita duken, "8 december 2019", som ett blekt vinterljus, innan säsongen störtar in i det mörkaste. Men titlarna handlar inte om dagliga iakttagelser utan representerar helt enkelt de datum verken blev färdiga. Ändå känns de besläktade med en loggbok så till vida att de handlar om försiktig observation: den som krävs för konstnärens varsamma kalibrering, och den som krävs av oss. Målningarna är effektfulla och fängslande med små medel. Svensson har över två decennier målat cirklar, i tunn akryl eller blyerts har den framträtt som en tunnel eller utbrott av ljus. Här kompletteras den formen av mer svepande linjer, som om det vi ser bara är utsnitt av något större. Presentationen består av fyra stora dukar, och fyra små. Snabbt inser man att det är samma motiv i två varianter. Med detta enkla grepp bjuds betraktaren in i konstnärens process. Vilken påverkan har formatet? Är de små målningarna tystare? Eller tunnas rösten hos de stora ut?
I galleriets bakre rum ställer Malmögrafikern Minako Masui ut en serie monotypier med titeln "Times goes by". De gröna och blå bilderna liknar små akvarier där arkitektoniska och organiska former trängs. I ett annat verk är dansande blå former frilagda mot en vit bakgrund. I Masuis bok, som utkom i samband med utställningsöppningen, finns mängder av liknande bilder. Omsorgen av varje enskild form - en isolerad böjning, en räfflad kant - tycks ha varit ständig genom karriären.
En recensent beskrev Celia Pauls bok som en inblick in i den extrema hängivelse som krävs för att skapa stor konst. Så kan också dessa två konstnärsskap ses. Deras verk handlar inte om livsberättande, men likväl ackumuleras en berättelse om att hålla på. Något i Magdalena Svenssons idoga men alltid fjäderlätta svepande med färgen får mig att tänka på Celia Paul med en kopp te i handen i sin kylslagna Londonateljé där hon arbetat i snart 40 år. Hon står och väntar på att börja måla.